Nyårskullens födsel

Den 29 december 2025 var Mistel på dag 63. Klockan var 23:15 när jag såg att hon började tvätta sig väldigt intensivt baktill och såg då att slemproppen gått. Jag blev glad men visste också att det inte alltid betyder att förlossningen håller på att starta nu, utan att det kan dröja flera dagar. Men bara en kvart senare klockan 23:33 gick vattnet och jag hörde genast några höga rop från Mistel. Jag tänkte nog att det skulle bli som när hon fick sin första kull, att krystvärkarna startade direkt när vattnet gick och någon timme senare kommer första ungen, men så blev det inte. Hon blev tyst och lugn rätt så snabbt igen och gick och la sig i bolåda Där låg vi tillsammans och väntade på att krystvärkarna skulle komma igång. Klockan 02:40 den 30 december gick vattnet ytterligare en gång och denna gången var det rejält med vatten och tyvärr även tydligt meconium i. Mistel började efter detta bli mer rastlös, var nu inte längre helt nöjd med sin bolåda och bytte plats fram och tillbaka flera gånger. Jag kände en hel del sammandragningar på hennes mage men aldrig mer än 3 krystvärkar på hela denna tiden. När klockan började närma sig 04 var jag riktigt orolig, framförallt för bebisarna då meconium i fostervattnet tyder på att ungen är stressad och inte mår så bra, samt att inget heller tydde på att bebisarna snart skulle födas. Så jag ringde Agria för rådgivning och de tyckte definitivt att jag skulle ringa Blå Stjärnan i Göteborg. Så jag ringde och även dem sa att vi skulle komma in direkt. Så jag packade in Mistel i sin transportbur och vi körde så fort vi kunde in till Blå Stjärnan. 

Ca 05:30 var vi äntligen framme. De gjorde först en yttre undersökning och såg då att en ganska så blodig fosterblåsa börjat komma ut. Dock hade hon fortfarande tyvärr inga krystvärkar. De tog sedan in oss för röntgen och där kunde man se att det låg 4 bebisar i magen. Man ville också göra ett ultraljud för att bättre kunna se hur bebisarna faktisk mådde. Tyvärr såg man där på ultraljudet att bara 3 av hjärtanen slog och att det troligtvis är den som var avliden som försöker komma ut först. Vi gick sedan in på undersökningsrummet och veterinären frågade då hur viktigt det var för mig att kattungarna överlevde. Var det viktigt för mig så rekommenderade hon ett kejsarsnitt så fort som möjligt, annars så kunde man sätta in ett dropp och vänta i någon timme för att se om krystvärkarna kommer igång och hon kan föda naturligt, gjorde de inte det så skulle det dock ändå bli kejsarsnitt. Men för mig var det inget snack om saken, bebisarna ska överleva. Mistel har inte gått en hel dräktighet för att sedan riskera att förlora alla, så ett omedelbart kejsarsnitt blir det. 

Efter beslutet gick det ganska fort. De satte en infart på henne och sedan rullades hon iväg till operationssalen. Klockan var då runt 06:50. Tiden gick och tillslut kom det en sköterska och gav mig en liten uppdatering. Mistel mådde bra, kattungen som var avliden var den som försökt komma ut först. Tyvärr var han också missbildad och hade tarmarna på utsidan av kroppen. De resterande kattungarna var lite trötta och de jobbade på att få igång dem. Men ju mer tiden gick efter uppdateringen ju mer nervös blev jag. De hade sagt till mig att när det plockat ut ungarna kommer de in med dem till mig undertiden de syr ihop Mistel. Men de kom aldrig. Jag hade också möjlighet att kika in i operationssalen om jag tittade ut genom fönstret och in i andra sidan av byggnaden och det gjorde ju mig inte mindre nervös. Först var det bara två personer där inne, sen blev det tre, det blev fyra och tillslut var dem fem personer där inne. Jag kände bara att nu är det kört, de får inte igång kattungarna, de kommer att dö. Men tillslut runt kl 08 kom de äntligen in med tre levande, fortfarande lite trötta bebisar liggandes i en kuvös och Mistel under en värmelampa då hon tappat lite i temperatur under kejsarsnittet. Jag bröt ihop då det framförallt var en lättnad att få se min älskade lilla Mistel igen men att bebisarna faktiskt levde. 

Bebisarna fick ligga kvar i kuvösen ett tag för att bli lite mer pigga. Undertiden låg jag bredvid Mistel tills hon vaknat ordentligt ur narkosen samt kommit upp lite i kroppstemperatur då den sjunkit till 35°C under kejsarsnittet. Efter att vi legat där i ca 1,5 timmar var det dags att se om Mistel eventuellt ville ha lite mat innan hon skulle få träffa sina bebisar för första gången. Tyvärr var hon inte så intresserad då hon troligtvis mådde lite illa efter narkosen. Men runt kl 10 var det ändå dags. Direkt när sköterskan la ner första bebisen till Mistel var det kärlek vi första ögonkastet. Hon var så duktig och började genast att pyssla om dem och låta dem dia. Hon ville ha dem så nära, så nära och reagerade direkt när bebisarna pep. Där satt vi sedan i lite mer än en timme tills vi sett att alla bebisarna lyckats dia hos Mistel och ca 11:30 fick vi lov att åka hem igen. 

Lilla killen New Year's Magic märkte jag ganska snabbt lät lite rossligt och jag tyckte det lät som att han eventuellt hade lite fostervätska kvar i lungorna men jag var fortfarande osäker på om de stämde eller inte. Men tidigt på morgonen den 2 januari kändes det inte bra längre och vi åkte in till Blå Stjärnan igen för att kolla upp det. Det var lite svårt för veterinären att se på röntgenbilderna och ultraljudet ifall  det var vätska eller inte i lungorna eftersom han var så liten, men hon höll med om att andningen var rosslig och att det lät som att det troligtvis var lite fostervatten kvar i lungorna, så han fick antibiotika utskrivet som han fick äta i 5 dagar för att bli bättre.